Inatt drömde jag att jag var ute på krogen, nyss hemkommen till Sverige och stöter på en bekant från Upplands Väsby. Personen säger till mig: men Michan, är det du, va lång och tjock du har blivit!

Hillarius dream. Men, det fick mig att inse hur lite jag verkligen längtar tillbaka till mitt gamla liv. Till den där falskheten som på nåt sätt inte verkar excistera här.
Här vet ingen vem jag är, här vet ingen vem jag har varit. Det är bara jag, här och nu. För jag är inte den personen som jag har varit under min uppväxt, och ännu mindre den personen som lämnade Sverige den 11 Januari. Jag vet en till person som känner som jag, som jag saknar enormt mycket som också lämnade livet bakom sig och började om, Johanna Qvist.
Jag kommer ihåg när vi satt där på min balkong i lilla väsby och hade lagat god mat och drack ett glas vin, det var början på April skulle jag tro och solen lyste, vi pratade om att åka iväg som aupairer. Vad roligt vi skulle ha osv. Vi trodde dock att vi skulle hamna i samma område då. Men det blev Texas Och New Jersey, men jag känner fortfarande att jag kan ringa dig och prata om allt.
Och livet som aupair var så mycket mer än vi förväntat oss.

Och på de här tankeinlägget måste jag bara tillägga att det är så sjukt kul att vara nykär igen. Ni vet när man inte kan äta eller knappt somna för tankarna bara snurrar i huvudet?